letsboycottreality

Jag hoppas ibland på att försvinna och inte synas alls. Inte kunna göra bort mig eller bli jämförd. För jag blir alltid jämförd med någon, henne. Henne kan i princip vara vem som helst när som helst var som helst. Bara det är någon som är lite bättre, lite snyggare, lite finare, lite mer musikintresserad, lite coolare, lite mer engagerad, lite socialare, lite mer begåvad. Vad som helst.

När man ser henne eller tänker på henne vill man ibland försvinna. Man inser inte att de människor som hon kan tänkas stjäla från en faktiskt tycker om en för vad man är, även med alla tvivel och funderingar. För nog tvivlar jag på mig själv, på min intelligens och på mitt utseende. På min förmåga och på mina tankar. Gör jag rätt? frågar jag mig själv. Varför jämför jag mig själv? Rimligtvis jämför ingen annan mig med någon. Men är världen rimlig? frågar jag då. Kanske inte. Kanske jämför människor mig med andra, men kom igen:

A.)   Varför skulle människor lägga ner så mycket tid på att jämföra och komma på hur bra/dålig någon annan är, när de flesta (förhoppningsvis) har fullt upp att tänka på sig själva.

B.)    Vad spelar det för roll? Egentligen?

Den där henne finns egentligen men är ändå ständigt närvarande. Hon är idealet, även om idealet alltid skiftar, och både en dröm och mardröm mitt på dagen. Det skulle nästan kunna vara en honom, för många egenskaper som hon har skulle en man också kunna ha. Men jag har nog lättare att relatera till mitt eget kön, så hon är en henne.

Jag vet inte hur länge jag kommer att iaktta henne på avstånd, men än går det inte att släppa all osäkerhet. Det är ett gömställe.