letsboycottreality

jag känner mig ofta väldigt förvirrad nuförtiden. går omkring i skolan och vet inte riktigt vad jag håller på med. eller var mina tankar är. jag kommer en timme tidigt till lektionen. jag skickar sms till oskar som ska till mamma. jag smsar pappa och frågar hallå, är pappa i frankrike, det skulle egentligen ha skickats till mamma. jag är en dålig dotter som inte håller koll på var mina föräldrar håller hus. jag glömmer överhuvudtaget bort mycket saker. glömmer saker kvar. glömmer att göra saker. har det alltid varit så? eller börjar jag, vid 17 års ålder, att bli gammal och senil?

allt går in i någon slags vintertrötthet. till och med dörrarna på hvifeldtska känns trögare. trappstegen känns högre och tyngre. jag undrar varför folk bor kvar i sverige, när det blir lika kallt varenda vinter och varenda människa blir vinterdeprimerad. jag funderar på att åka någonstans, kanske barcelona, dra min kos så snart jag har gått ut gymnasiet. antgagligen blir det nog inte av. det är faktiskt väldigt trevligt med gratis universitet.

men öh. vinter.




från barcelona i somras.

är att fördriva tiden.

glasögon och chokladkalender med choklad som är god på riktigt. un régal apprécie.

hvitsnurran gör det igen.

nu är snart ännu ett nummer av den eminenta tidskriften Hvitsnurrna sjösatt, och två lediga dagar från ingenstans sträcker ut sig framför mig. mina nya glasögon sitter som ett smäck.

det finns en lite studsmatta i ett hav av plastgräs framför folkteatern. underbart, säger jag. äntligen något att ögra när det är en halvtimme tills bussen går från järntorget.

gonatt!

västtrafik gör det igen.

sminket vill inte gå bort helt, så man ser fortfarande två små märken på halsen.

fördriver tid, te, regn, medeltidsprov och ett hus. snart ska jag kolla på ett nytt hus.

det var chokladfestival i göteborg. galet! trestusen ton choklad senare åker vi hem, och här ute på landet händer det precis ingenting. världen kan omöjligt bli gråare, folk kan omöjligt bli mer bortresta eller upptagna eller svåra att vara med. och oskar saknas mig. jag längtar till något med lite mer liv, lite mer stad, lite mer värme. varför bor man egentligen här ute? det är ju så långt bort.

jag kommer snart, om inte mer än några veckor, få glasögon. det känns tjusigt. det känns skönt att förhoppningsvis få bli av med huvudvärken som har plågat mig det senaste året. att ha glasögon har alltid känts som en liten elegant dröm, för det är bara att erkänna: med rätt glasögon blir man assnygg. men med tanke på tankspriddhet kommer jag jämt att glömma dem på olämpliga ställen. man måste se till så att man har plats för dem i väskan, man kan alltså inte ha en miniliten väska. man måste putsa dem och vara försiktig med dem. efter ett tag kommer min syn kanske att bli sämre (det är inte så himla illa nu, bara lite översynthet). dessutom kostar det en väldig masssa pengar.

men i vilket fall, nu går jag omkring i ett par dösnygga oscar jacobsson-bågar på test, och försöker att välkomna mitt nya jag.

jag tycker att det här är döcoolt. verkligen. det blir riktigt bra fram emot 1.45.

jag har en vision. att mitt rum ska sitta ihop, se fint ut och kännas som hemma. på senaste har det varit ingetdera, för att nu råka ut för en städgalen viktoria med damsugare trasa och soppåse. nu känns det lite mer hemma. på nattduksbordet finns det märken efter tusen koppar te.

jag lever stora delar av mitt liv i en blå buss. jag är alltid påväg. och när jag inte är påväg väntar jag på att vara påväg. nu sitter jag med dåliga pailjotter i håret, engelskaboken i närheten och snart på väg till inflyttningskalas. för en gångs skull utan inblandning av en blå buss.

Nueva York

internet är halvt!

små glimtar, jag längtar tillbaka!

högkulturellt och fint. cykelbilden är oskars verk.