härnäst: flytt
jag flyttar om några dagar. jag har spenderat mycket tid på ikea på det senaste. ett nytt kapitel i vår familjehistoria tar sig en ansats; nu är jag snart skilsmässobarn.
ikea, det är nästan läskigt. det känns ju lite konstigt att handla möbler någon annanstans. och dessutom saknar man maten! man vallfärdar till ikea, kan nästan leva där, allt finns ju. och de flesta människor bor ju mer eller mindre i ikea-hem.
snurran
världens bästa skoltidning kommer ut i morgon!
19 februari
älskar att ha en kamera i min dator. verkligen. hade sminkat mig och klätt upp mig för att åka in till stan och se en spelning med me and my army (tror det heter så) på bengans, men insåg tjugo minuter innan bussen gick att det var nästa lördag. bra, viktoria, bra.
ikväll ska jag ut i skogen och hem till norea som inte är hemma. adios!
NÅGON
borde komma hem snart!!!!!!
när man
som gräsänka skypar med sin pojkvän på BAHAMAS, är kattvakt åt den sammes våldsamma, kelsjuka katt och ser på sex and the city.
Den eviga frågan
Är Mark Levengood Sveriges lyckligaste man? Det känns ju onekligen så.
Jag tycker att Hanna Hellquists Jakten på lyckan är en underbar idé. Jag tycker väldigt mycket om henne överhuvudtaget. Morgonpasset på p3 har nästan räddat mitt liv. Så himla mycket skönare än läskiga mobiltelefonväcksignaler.
kalla dagar
Och en kärleksförklaring till min katt:
Jag spenderar i princip all min tid med henne just nu, när jag sitter ner, sover, kollar på tv, pluggar eller äter är hon där och vill bli gosad med. Just ni ligger hon och snarkar i mitt knä. Det är stört gulligt, en miniliten katt som snarkar.
LAAAAAYLAAAAH! you got me on my knees LAAAAAYLAAAAH! I'm begging darling please
När allting känns tungt och kallt, känns det lite gnuttan bättre med den här på huvudet:
mmm!
eller:
oh! efter plugget
Vad gör man inte för att inte plugga? Jag har kultur- och idéhistoria-prov imorgon och hade rättskunskapsprov i morse. Ibland leker ju livet.
Nedre bilden är från söndagens keramik- och pastasession.
ord
Jag hoppas ibland på att försvinna och inte synas alls. Inte kunna göra bort mig eller bli jämförd. För jag blir alltid jämförd med någon, henne. Henne kan i princip vara vem som helst när som helst var som helst. Bara det är någon som är lite bättre, lite snyggare, lite finare, lite mer musikintresserad, lite coolare, lite mer engagerad, lite socialare, lite mer begåvad. Vad som helst.
När man ser henne eller tänker på henne vill man ibland försvinna. Man inser inte att de människor som hon kan tänkas stjäla från en faktiskt tycker om en för vad man är, även med alla tvivel och funderingar. För nog tvivlar jag på mig själv, på min intelligens och på mitt utseende. På min förmåga och på mina tankar. Gör jag rätt? frågar jag mig själv. Varför jämför jag mig själv? Rimligtvis jämför ingen annan mig med någon. Men är världen rimlig? frågar jag då. Kanske inte. Kanske jämför människor mig med andra, men kom igen:
A.) Varför skulle människor lägga ner så mycket tid på att jämföra och komma på hur bra/dålig någon annan är, när de flesta (förhoppningsvis) har fullt upp att tänka på sig själva.
B.) Vad spelar det för roll? Egentligen?
Den där henne finns egentligen men är ändå ständigt närvarande. Hon är idealet, även om idealet alltid skiftar, och både en dröm och mardröm mitt på dagen. Det skulle nästan kunna vara en honom, för många egenskaper som hon har skulle en man också kunna ha. Men jag har nog lättare att relatera till mitt eget kön, så hon är en henne.
Jag vet inte hur länge jag kommer att iaktta henne på avstånd, men än går det inte att släppa all osäkerhet. Det är ett gömställe.
